Life goes on.
Saker försvinner, människor försvinner. Det är "livets gång" Allt försvinner.
Jag ser hur endel treor pratar om hur mycket dom längtar tills dom kommer härifrån och tar studenten.
Men vi andra då? Vi som lämnas kvar i den här hålan. Det här.. fängelset?
Jag har ett år "kvar att sitta" och sen får jag komma hem till min familj, min kärakära familj. Jag saknar Dom.
När jag ser mina kompisars studentmössor så inser jag att det är närmre nu än vad jag trott och mycket mindre tid med varandra än vad jag hade hoppats på. Jag är rädd för att jag kommer att bli ensam utan dom.
När någon springer upp, mitt i natten, full som bara den och bara sitter och pratar.
att ha någon som skämtar bort allt ont när man är två sekunder ifrån att bryta ihop.
när man springer tio meter utanför dörren och härjar hos någon som man bryr sig om.
alla dessa skräckfilmer som har gjort mig hundra gånger räddare för allting än vad jag var innan.
när man får hjälp med saker andra skulle skrattat åt.
att dom bara finns där när man inte vill prata men inte heller vara ensam, att bara prata om de mest onödigaste skitsnacket någonsin och tänka på allt annat.
och konstigt nog så kommer jag sakna allt ord och "mobbningen" mot både mig och min hund. (jag vet att dom driver)
Jag vet hur snabbt folk glömmer bort en när man inte finns i närheten längre och jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att få träffa dom igen när dom åkt härifrån en sista gång.
jag vill inte tro på det, jag vägrar inse det.. tiden går alldeles för fort. jag hinner inte med.
jag kommer sakna er. forshaga kommer, helt ärligt, vara tomt och värdelöst utan er.
ord kan inte beskriva hur mycket jag behöver dig. ord kan inte heller beskriva hur mycket jag älskar dig. 
